Det var det här med summering...

Det är lite märkligt det här med nyår. Att det egentligen bara är en dag som alla andra har jag inte förmågan att anamma fastän jag enträget vill och försöker. Precis som de flesta så sätter jag igång att summera. Det senaste årets känslor buntas ihop till en geggig och ohanterlig klump som omöjligt kan skapa annat än ångest. Ett års sorg och bedrövelse landar i mitt bröst, mage och hjärta och de fina stunderna hamnar onåbart långt ute i periferin.

Jag är bedrövlig på högtider över huvud taget. Julen är hemsk på sitt sätt. Midsommar är jag en vandrande katastrof. Nyår har alltid varit den värsta. Det drar fram mina mörkaste sidor att vara i situationer då glädje, ljus och skimmer förväntas. Känslan av ensamhet i alla dess former blir så påtaglig att den i stort sett går att ta på, rent fysiskt.

Jag får helt enkelt psykbryt och de som har oturen att "fira" dessa vackra högtidsstunder med mig brukar få sin beskärda del av mina känslor alldeles utan att ha bett om det.

Hittills håller jag ihop. Hittills kan jag le utan att se spastisk ut. Men alla tankar om det senaste årets känslor kryper på. In i alla vrår. Andningshålet krymper.

Jag bestämmer mig nu i skrivande stund att jag ska gestalta min nyårskänsla. Den bilden ska bli en av de få jag ger bort, jag känner att jag vill att den ska bo hos sin andra rätta ägare. Jag kommer döpa bilden till Äkthet, för att poängtera det uppenbara. Det mest vackra jag någonsin upplevt.

Så... Till alla som har ett bättre vett än jag, att faktiskt ha förmågan att uppskatta glitter, glamour och god mat och dryck hos dem där det finns säger jag nu Gott Slut Och Gott Nytt År!

Dagens låt: "Happy new year" med Abba

Dagens ord: Framtidstro

Till Trollet

Det här inlägget tillägnas dig, älskade Trollet.
Det känns fint att jag kan lämna mina funderingar i din famn i hemlighet. Vi samtalade mycket under några år du och jag. Jag skulle aldrig varit den jag är idag om det inte vore för dina ögon och din sensitiva mottaglighet.
Vi talar inte längre till och för varandra och det finns en mening med det. Jag vet hur du speglar mig och i mitt huvud gör du det fortfarande. Dagligen.
Du lärde mig vad tillit är. Hur självtillit känns.

Men idag Trollet undrar jag så stilla...

Hur gör jag när myntet alltid har två sidor, då båda behövs och jag bara når en åt gången?
När jag vill skrika högt, men bara förmår att vara i tystnad?
När jag vill gråta ut, men inte når fram till tårarna?
När jag är ensam i ensamhet, men även ensam i mängden och med de nära?
När ensamheten när mig och samtidigt vingklipper mig, frigör och burar in mig?
När jag kämpat hårt för ett liv jag vill ha och nu bara längtar bort?
När jag inte kan leva, men inte längre är död?
När det skaver hur jag än gör?
När saknaden gör min själ förvriden och mitt ansikte ihåligt och stelt?
Hur gör jag då jag saknar mig själv i en skepnad jag aldrig haft mig i?
Hur gör jag?

Tysta dagar minner om dig, saknade, saknade Troll.

Dagens ord: Tomhet.

Dagens låt: "Livets skatt" med Björn Afzelius.

Balans är inte min melodi?

Jag insåg av mina senaste blogginlägg att jag tydligen har alldeles för mycket fritid, d.v.s. egen tänkartid så här under jullovet. Så för att uppväga det hela har jag nu tokpluggat under några timmar och vips... Helt plötsligt känner jag mig sådär lite lagom mörk och plågad igen. Och nyttig, vilket en inte kan säga att jag har varit alls den senaste veckan.

För att jag ska känna mig nyttig behöver jag alltså intellektuell stimulans som i sin tur leder mig raka vägen till svårmodet. Det var sannerligen en spännande insikt.

För att fira min nya insikt ska jag nu inte göra något mer av intellektuellt värde under resten av mitt lov, utan istället fortsätta med att dagdrömma bort min tid. För att snabbt komma in i min luddhjärna igen spelar jag "Thought balloon" med Freezepop, det kan inte misslyckas tänker jag.

The Quiz

Jag fick en gång låten "The Quiz" med Hello Saferide uppspelad för mig, med en alldeles fantastiskt personlog touch. Kanske valde jag att tolka den lite väl personligt, men jag har hur som helst svaren till den nu. Eller, jag svarade väl för något år sedan. Jag uttalade dem aldrig bara.

Would you freak out if I said I liked you? -Eh, nej! Jag ser gärna att du säger att du älskar mig dagligen. I mitt öra.

Do you walk the line? -Hela tiden.

Is your iq higher than tour neighbours? -Jag hoppas verkligen så!

Is it very much higher than mine? -Verkligen inte. Jag har aldrig känt mig så utmanad av någon. Någonsin!

Can you sleep when i grine my teeth? -Ja. Men... snälla fortsätt med att köpa snarkplåster... I alla fall under en invänjningsperiod.

Do you look away if I slob when I eat? -Ja, av respekt mer än av obehag.

Will you let me be myself? -Det är förutsättningen.

Can you at all times wear socks, because I´m still scared of feet? -Ja då, då slipper jag måla tånaglarna och hålla på så mycket också.

And if I fall, would you pick me up? -Alltid!

Do you talk in the middle of Seinfeld? -Ja... Jag pratar först och tänker sedan. Det blir ganska mycket prat.

Do you read more than two books a month? -Oh ja. Alldeles för mycket mer än så.

Do you get rasist and sexist when you had a few? -Aldrig rasistisk. Jag kanske däremot objektifierar dig lite mindre smidigt än vanligt.

Is it fine if I make more money than you? -Men verkligen. Jag vet inte hur de som får ut mindre pengar varje månad överlever alls faktiskt.

Have you slept with any people I work with? -Nej... Faktiskt inte.

Is it anyone you´d rather wish I´d be? -Verkligen inte. Du har ju lyckats med det omöjliga.

Do you still keep pictures from old girlfriends? -Ja.

Are they prettier than me? -Inte någonstans!

En levande kliché...

Är precis vad jag känner mig som idag. Precis som igår är känslorna i min kropp överväldigande starka och orden ryms inte riktigt.
Något jag ibland gör då mina ord är svåråtkomliga är att leka med andras ord. Ibland bygger jag upp mina känslor genom textfraser, ordspråk eller liknande. Jag brukar utmana mig själv med små tävlingar (damn, i´m a nerd!).
Dagens utmaning har varit att med tio stycken utdrag ur olika Winnerbäcklåtar återspegla det som finns inom mig. Det har sannerligen inte varit enkelt. Frasen som snurrat mest är:
"Stackars hon som ville upp, men inte började från början, i skaran står en man som låter henne trampa på och skrapa ansiktet i gruset".

Frågan jag försökt syna under lupp har varit:
"Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?"

Det känns lite som bloggtorka. Skrivkramp. Men det stämmer inte riktigt. Hur mycket som helst vill komma ur mig, tusentals ord. Ord om kärlek. Det är där skon klämmer mest tror jag. Orden om kärlek har alltid varit privata. Jag skäms för att visa upp dem. Skäms för min svaghet, för min mänsklighet. Att just jag skulle stå som handfallen inför någon annans existens... Det känns så otippat på något sätt. Jag brukade ju kallas för isprinsessan.

Nu identifierar jag mig lättare med Bridget Jones... Jag ligger hemma och lyssnar på musik som på olika sätt berör den mest svårbeskrivna känslan av dem alla. Jag skrattar och gråter. Men mest av allt drömmer jag. I min dröm får prinsessan sin prinsessa.

Dagens låt: "Kom änglar" med Lars Winnerbäck. Jag har ju just blottat min nördiga sida, så då vågar jag även tillägga att låten är bäst i liveversion tillsammans med Lisa Ekdahl.

Dagens ord: Kärlek.

Jag har aldrig haft den här känslan i kroppen. Jag är till en del helt handfallen. Men den andra sidan har aldrig känts så beslutsam och modig. Det var länge sedan jag ville en måla en känsla i polkagrisform, men den här vill gestalta sig så. Färgerna går i vinrött och lila.

Not OK!!

Nej.
Det är inte ett dugg okej att göra en plågsamt dramatisk och precis lika vacker kärleksfilm på två timmar där den ena partnern dör i slutet, precis då de efter en väldig massa svårigheter fått varandra. Det känns som att filmen lämnade ett hål i mitt hjärta!

Jag har nu i ett par dagar kollat på film.
Filmerna har haft namn som "stolthet och fördom", "förnuft och känsla" o.s.v. Jag drömmer mig som vanligt bort. Just nu är jag i 1800- talets England. Jag är rik och vacker och jag rider i ett galet tempo för att hämta hem min käresta. För att visa henne att vi nu minsann är förlovade tar jag en lock från hennes hår och lägger den i min halsberlock. Med mig har jag en likadan berlock som jag hänger runt hennes hals. Det är tydligen inte svårare än så.
Man kan nog kalla det för en flykt. En flykt ifrån saknad. Ifrån tiden.

Jag känner mig i mycket lycklig i skrivande stund, men tiden vill jag bort från. Rädslan med kanske. Jag vaknar till ibland från min sköna fantasivärld och undrar hur en gör i 2000- talets Sverige?

Dagens låt: "So damn beautiful" - Poloroid

Dagens ord: Betagen

Jag börjar förstå mina vänner nu, var smeknamn som "Ufot", "Seriefiguren" och "Bubblan" kommer ifrån. Kanske är jag lite flummigare än genomsnittet. Lite mer i dagdrömmarna än i den fysiska omgivningen. Men jag skulle aldrig vilja byta. Dagar som idag älskar jag min luddiga hjärna.

Eine hattrick

Just nu känner jag så mycket att jag inte finner orden. Det har sällan hänt mig tidigare och jag känner mig smått funktionshindrad... För att ändå formulera innehållet från de senaste dagarna med ord tänker jag göra en kort och konkret lista:

. Andligheten har tagit andan ur mig.
. Tilliten har varit ömsesidig.
. Kärleken har varit ren.
. Tågresorna har gett mig perspektiv. Det har även Rövardottern gjort.
. Rödvinet har öppnat tidigare igenbommade slussar.

Det går inte att rangordna punkterna, det är helheten av dem alla som skapar något nytt.

Dagens låt: "När en vild röd ros slår ut" med Eva Dahlgren.

Dagens ord: Vibrerar

Trolla mig nu så långt som Du bara kan. Trolla mig hem!

Här är där Du är

Värmen jag känner i min annars så frusna kropp är svårbeskriven. Den gör att det är svårt att vara i kroppen också... Varje förnimmelse, varje andetag och rörelse ger mig känslan av att kroppen med största sannolikhet kommer att explodera.

Känslan i min annars så mörka boning är sprakande, skimrande, ljus och samtidigt fylld av vackra färger. Kanske har jag dansande smurfar i magen och bröstet. Dansande smurfar med tomtebloss i händerna.

Tankarna i min annars så snåriga och trötta hjärna är lyckliga. Lyckliga och fulla av tilltro och mod.

Jag vägrar problematisera det här.
Så här har det inte känts förut och nu tänker jag tro.

Dagens låt: "The happy sinner" med Miss Li

Dagens ord: Rodnar

Det går bara att knasdansa till låten och hur jag än gör så börjar jag skratta. Idag är jag med andra ord någon som till synes ensam dansar knasigt, skrattar och rodnar. Rodnaden kommer till viss del av dansen, men till största del från tankarna som min bubblande kropp föder.

A substitute for the real deal

Det finns en annan låt som faktiskt beskriver mig bättre än "Mareld". Den beskriver mitt varande mer än mitt tänkande, jag tänker att det finns en stor skillnad mellan dessa två.
Låten är "Främmande fågel" med Lisa Ekdahl.
Jag nämnde den inte i mitt förra inlägg om vilken låt som bäst beskriver mig av en enda anledning... Den får mig att känna mig mycket, mycket naken. Och sårbar.

Kanske kan det ses som märkligt eller pretentiöst att jag hela tiden försöker formulera och konkretisera mitt "jag". Kanske tafflar jag konstant efter det där omöjliga. Men det i sig är en stor del i vad som skänker mig mening. Eller tröst. Jag söker de ständiga utmaningarna och tro mig, den biten lyckas jag alldeles förträffligt med.

Jag skapade ju också den här lilla bloggen för att ha ett privat litet lufthål. För att det skulle finnas åtminstone en plats i det offentliga rummet där Jag får plats. Där utrymmet är byggt runt min form. Där jag slipper känna mig som en rund massa som oavsett vad måste pressas ned i ett fyrkantigt jävla hål. Det har fungerat ganska bra. Jag finner den tillfredsställelse jag sökte i att veta att orden finns här för allmän beskådan.

Dagens låt: "Terrified" med Anna Ternheim

Dagens ord: (är inte ett ord, utan ett namn) Foucault. Läs och begrunda!

"Jag vill ha din ryggrad här"

Jag är en väldigt dålig bloggare just nu, men det har sina skäl. Det ska tydligen bli jul i mitt liv med och jag känner mig lite överrumplad. Jag är inte förberedd. Jag har inte tid! Jag önskar att jag hade modet att vägra julen, men det har jag inte.

Jag vill dra på mig mina graningestövlar och ge mig ut i skogen. Promenera bort staden och stressen. Få vara där jag vill vara i min sinnevärld. Det doftar höst ute och det knarrar inte under mina fötter när jag går. Istället skrapar gruset den våta asfalten på min promenad i stadens julpanik, som jag motvilligt deltar i. Det är ett sunkigt substitut.

Jag vill fylla lungorna med krispig luft som doftar av snö, så där så det skär inuti. Skär av skönhet.

Dagens låt: "Colombus" med Kent.

Dagens ord: Längtan.

Om hon fanns här nu skulle jag smeka henne ömt över pannan och genom håret, för att sedan trycka upp henne mot väggen med all min kraft. Så där så att det skär inuti. Skär av kärlek.

Isprinsessan

Jag kommer aldrig mer bli mig lik. Det vet jag med säkerhet. Första gången en del försvann var jag sexton år. Hon var vacker som en dag då hon med lätta steg gick, utan att veta vad hon gick ifrån. Det blev en lärdom som präglat mig sedan dess och jag tackar henne för den. Trots att det gått en hel del år sedan den dagen så är det få som kommit så långt in som hon gjorde, men de är ett par och de kom längre in än så. Jag tar den långa historien en annan dag, en bättre dag. Jag är trött och orden känns mer nötta nu än någonsin. På ett sätt är det märkligt, för jag har mest nya, outtalade ord att komma med. Jag funderar över vad det är som dött. Är det en känsla, en dröm, eller en del av mig? Jag vet bara att jag aldrig någonsin kommer bli mig lik igen. Just idag känns det som en mycket stor förlust.

Dagens låt: "Vart skall min kärlek föra"- Agnetha Fältskog

Dagens ord: Onåbar

Men, förresten...

Jag blev lite nyfiken efter att ha skrivit mitt förra inlägg... Jag vet inte om jag har några läsare, eftersom jag inte vet hur en installerar räknare för sådant... Men om någon läser här så frågar jag nu just Dig: Om du skulle beskriva dig med en låt, vilken skulle det vara? Varför? Och... Finns det någon fråga som du önskar att någon skulle ställa till just Dig? Varför? Om nu någon vill svara på detta så går det fint att göra så i "tyck/ tänk till", eller maila mig: slitenkommentar@live.se.

Jag är en nyfiken en!

I feberdimman...

... Ligger jag mest med en enda tanketråd i huvudet. Den är skön, ganska bomullig och den tar mig på stora fantasirika äventyr. Jag fantiserar om att någon skulle be mig beskriva mig genom en enda låt. Alltså inte en jag fick skriva själv, utan en befintlig en. Jag har fantiserat mitt liv in i olika låtar hela dagen och tror nu jag kommit fram till svaret. Jag tänkte på den från början, men var inte helt säker... Så om jag någonsin skulle få frågan, så har jag nu svaret...
"Mareld" med Lars Winnerbäck beskriver mig som person på bästa sätt. Texten och melodin ihop gör ett fantastiskt jobb! Jag skulle kunna beskriva varför i en halv evighet, men jag är för matt för det.

Om någon inom de närmsta veckorna nu faktiskt skulle ställa frågan jag väntat på i flera år skulle jag nu ljuga. Jag skulle ju genast tro att den personen läst bloggen och nu ska testa om det är jag som står bakom den eller ej...

Med detta som bakgrund...

Dagens låt: (otippat) "Mareld" med Lars Winnerbäck

Dagens ord: Paranoid

Hönan och ägget

Alla måsten fick mitt inre att dö för en stund. Jag stängde av, därav tystnaden. Nu känner jag igen... Tankarna om varandet har så sakteliga börjat spinna nystan igen...

Den första tankeknuten som dök upp var en av "hönan och ägget" karaktär.
Jag har alltid varit en individ som bär sorgen med mig. Det i sig är inget problem, jag uppskattar sorgens skönhet så länge den inte tar över mig. Det är då skönhetens baksida uppenbarar sig. Den nattsvarta baksidan.
Det jag går runt och vrider på nu är tankar om vad som kom först... Kom sorgen i sig först? Alltså en abstrakt känsla av sorg som alltid funnits i mig, som jag sedan med tiden lärt mig hantera genom att namnge den? Konkretiserar jag sorgen inom mig genom att applicera den på "verkliga" händelser?
Eller är det tvärtom?
Är det istället så att jag inte alls bär det stora vemodet med mig? Skapar jag min sorg alldeles själv genom att hela tiden sätta mig i känslomässiga lägen som gör ont? Så pass mycket så att jag med åren haft så pass många smärtsamma situationer som avlöst varann att jag helt enkelt inte kommer ihåg hur det känns att vara utan sorgen?

De senaste dagarna har jag varit väldigt världsfrånvarande och det beror mycket på den tankebanan. Den får mig att känna mig ofri. Jag som har svårt att tro på begrepp som sanning och verklighet vill verkligen finna ett svar.
Svaret skulle jag sedan använda för att lösa ett problem.
Problemet heter meningslöshet.
Problemet präglas av hösten.

Dagens låt: "Hösten" med Lisa Ekdahl

Dagens ord: Verklighetsuppfattning...