Som så vanligt då jag tänker/ känner/ är/ vill för mycket på samma gång slår förlamningen till. Handlingsförlamning, varandeförlamning. Stumhet. Så fick jag den briljanta idén att jag skulle peka på ett ord i ordlistan och blogga om det. Ordet blev "kura". Det hjälper mig föga, det är ju där jag är. Undanstoppad av mig själv, kurandes i hörnet.
Idag är gömstället mitt inte ensamt, inte svart, inte isande, men jag behöver sitta här. Jag behöver andas och stävja växtvärken. Jag vill vara själv. Jag vill gråta, men där tar det stopp. Distansen till någonting inom mig själv bygger murar och vägen till tårarna blir oframkomlig. Jag tror mig veta vad någonting är.
Jag har en vacker bild för ögonen.
En bild av en kvinna gestaltad som ett barn. Hon sitter kurandes i ett hörn, i ett av de rummen hon bodde i som barn. Hennes långa mörka hår skymmer de svarta ögonen. I hennes ögon bor sorgen, men även friheten. Hon gråter inte, för det vet hon att ingen i hennes närhet är värd. Hennes tårar, hennes ord är det dyrbaraste hon har.
Än idag ger hon ifrån sig minimalt av skatterna, de måste alltid förtjänas. Högst värderar hon blickar som nyanserat viskar hennes ögon hemligheter om att likhet finns. I de ögonblicken kan hon ge allt vad hon har bara för att hon vet att inget avkrävs henne.
Dagens låt: "Mannen i den vita hatten (tio år senare)" med Kent.
Dagens ord: Trådar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar