Vissheten bor i mig idag. Tillförlit. Tilltro. Tillit.
Relativt sett var det nyss våra läppar möttes. För mig var det evigheter sedan. Jag har inte orden för den sortens mjukhet. Läppar som mjukt möts, i visshet.
Jag vill visa dig, varje dag att jag inte är en abstraktion. Jag är ingen dröm. Inga ord. Jag är blod. Blod som pumpas runt av liv, fysiskt och konkret. Kanske är mina rodnande kinder, min darrande, svettiga hand det mest synliga beviset. Jag skriver och ler, för vid det här laget vet du allt det här. Jag behöver mest bara läsa mina egna ord, som en egen varm kindsmekning.
Jag skriver och lyssnar på "För dom som älskar" med Marie Fredriksson.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar