Rappa tankar

Jag är inte:

Fri
Färdig
Lugn
Trygg
Kåt glad och tacksam

Jag är:

Förbannad
Modig
Förväntansfull
Nyfiken
Sliten
Trött
Nött
Stolt över mina nära & kära

Dagens låt: "747" med Kent

Dagens ord: Självrannsakan!

Det där med frihet

Jag är någon som tänker mycket på frihet. Pratar om den, skriver om den, målar känslan av den, grubblar i evigheter om dess varande eller avsaknaden av den. Kanske är det dags att här skriva lite om min definition av friheten, eller i alla fall en del av en definition. Jag har flera, beroende av vilken vinkel jag synar den ur.

Den frihet jag oftast nämner här, den som brukar spela i mitt bröst är den som jag har mest intim kontakt med, den jag strider mest för. Den är svår att uppnå för den påverkas i så stor grad av andra. Den känner jag lättast då jag inte är på en så mörk plats. Jag känner den då jag i stor utsträckning orkar vara mig själv och faktiskt inte bryr mig om att andra ser mig som annorlunda, hemlighetsfull, filosofisk och svår. Det är inte alltid jag orkar med blaha- människornas nyfikna blickar och påträngande frågor. De stunderna känner jag mig som mest ofri. Jag känner mig kvävd och bunden. Bunden till att leka normaliseringsleken med människorna i lala- land. Jag hatar det. Verkligen.

Ofta räcker det att det finns en enda människa som ser mig, som hör det som aldrig sägs, för att bara ögonen kan berätta det. Eller så hör hon vad som menas för att även hon inser vikten av ordens nyanser. En enda person som faktiskt på riktigt även förstår innebörden då man talar om att låta människor vara sig själva, oavsett vad som finns bakom den välpolerade fasaden.

Jag tänker tillbaka på tider då ingen hörde eller såg. Vad känslan av ofrihet gjorde med mig, vilken resa jag gav mig ut på. Jag förundras över makten vissa människor tar sig rätten att kuva andra människor med, som ett slags vapen för att slippa förstå det som går över deras begränsade förstånd. Som att sätta munkavel på den enda som hade svaret på gåtan.

Priset för friheten var högt. Än betalar jag för att få ha kvar den. Var dag. Jag misstänker att jag kommer behöva betala för den varje dag tills den dagen jag dör, men om priset är högt så är det ingenting mot vad belöningen är. Jag vet att friheten strålar ur mina ögon, att den är en del av det som skänker dem sin intensitet.

Att kämpa för friheten är en stor del av min drivkraft. Det är grunden till mitt karriärval. Jag lovar mig själv att jobba stenhårt för att de vackra/ trasiga/ utsatta/ filosoferande/ tänkande själar som kommer i min närhet ska bli lyssnade till och respekterade. Inte normaliserade.

Friheten i mig är min själs syre. Jag skyddar den med min integritet. Jag är inte svårare än så.

Dagens låt: Mareld med Lars Winnerbäck

Dagens ord: Glöd

När jag såg dig

Mitt hem, min trygghet är snart ett minne blott. De trygga golven jag gått på i flera år ska snart tillhöra någon annan. Jag får gå i cirklar på en helt ny plats.
Undrar om jag kommer bli mörkrädd igen?
Mitt liv ligger nerpackat i kartonger, det känns sorgligt på ett inte så tungt sätt. Det jag brukar beskriva som sorgsamt känns mer än så här. Kanske det jag känner nu beskrivs bättre som... vardagsvemod. Eller... Jag vet inte riktigt, jag har som vanligt inte varit riktigt närvarande här i det fysiska.

Jag har istället varit i varma tankar om snö.
Jag älskar vatten i alla dess former, så även snö. Jag ser den som alldeles enastående vacker och så fort snön yr fantiserar jag om frihet. Yr frihet som leker i bröstet, som föder drömmar.

Låten som kanske bäst symboliserar dagens tankar och som även spelats flest gånger idag : "Snö" med Laleh.

Dagens ord: Tro.

Dagens trassligaste tanke startade Eva Dahlgren: "Mot kött och blod, vem väljer ord?"

Vänskap

Insikten från igår håller även idag, ett dygn senare. Det känns som ett under, för idag har den synats under lupp av mig, Stabil och Fimpen. Trots mitt minst sagt förvirrade utlägg om äkthet och olika slags ensamhet tyckte de att mitt resonemang höll. Det kändes stort för mig, inte för att jag behöver någon som godkänner mina val, men för att det sjönk in i mig att de här två vännerna verkligen älskar mig och vill mitt bästa. Även då det innebär att jag tar en snårig väg och struntar i allt som skulle kunna kallas tryggt. De respekterar mig och mina irrationella val och jag inser hur väl de känner mig då de protesterar när jag använder ordet irrationell. De rättar mig och ler mjukt och varmt då de istället kallar mina val för äkta.

Jag går ifrån dem med ett leende på läpparna. De har precis fått mig att förstå att de kommer finnas där om jag går sönder igen. Lättnaden är svår att beskriva, innan idag har jag aldrig stått framför dem så naken.

Dagens ord: Vänskap

Dagens låt: "Bara vara här" med Kajsa Grytt.

Jag har massvis jag vill skriva om snön, men jag är för trött. Det är utmattande att synliggöra sig. Skriver om is, vatten och snö en annan gång.

Dagens märkligheter

Hösten. Hösten är alltid märklig i sig, ty den har en sådan makt över mig. En negativ energi som tar min boning som gisslan och jag vet aldrig hur jag kan bli fri. Vad priset för friheten är.

Än märkligare blir då hösten när det oväntade händer.

Det kan vara ett litet tecken, som att komma på hur jag åter igen orkade le åt den stressade främlingen på den överfulla bussen, eller hur jag visslar med i sången under promenaden igen.

Kanske är de små tecknen reaktioner, sprungna ur något större som hänt.

Kanske är det märkligaste just idag hur samma längtan, samma själ, samma människa, eller Spöke om du så vill, kan trolla mig bort gång på gång. Den här gången känns det nästan som att jag inte ens orkar tänka på vad som kan eller inte kan bli. Vem som förmår vad. Bara hon finns där någonstans vid min sida så skiter jag i hur. Kalla det för en orealistisk tanke om du vill. Kanske skulle du ha rätt. Men realistisk, rationell eller pragmatisk har ändå aldrig varit ord jag använt för att beskriva mig själv med. Det är inte heller något jag eftersträvar.

Saknaden är på något sätt starkare ju närmre hon är, längtan kan vissa dagar göra mig till en ofokuserad virvelvind. Minnena lockar mig till tårar alla de dagarna, oftast med ett leende bakom.

Jag vet inte vilken poäng jag vill välja att belysa med mitt inlägg.
Mer än att om jag kan välja att känna mig levande med allt vad det nu innebär i känslosvall, istället för att leva i ett färglöst vakuum av tomhet. Om det är ett faktiskt val jag kan göra. Då har jag funnit en ny insikt. Eller ja, det har jag gjort hur som helst, för paletten täcks av färg igen och så även mina kinder, det är bevis nog.

Dagens ord: Diskrepans

Dagens låt: "What have I done" - Anna Ternheim

Söndagsskör

Trots att styrkan i mitt känsloliv inte riktigt känns verkar det vara som det brukar med mig i dessa lägen. En jäkla massa händer under ytan, under min absoluta medvetandenivå...
Efter att ha letat rätt på massa information om insemination för ensamstående och lusläst sidorna kom jag underfund med vad jag höll på med och blev rädd. Eller jag vet inte riktigt vad jag blev, men om jag använder orden rädd, chockad, förvånad, ledsen och stressad i en mix så kanske jag kommer i närheten av någon slags förvirrad känsla. Jag var redan ganska väl insatt i ämnet insemination, men inte för ensamstående. Jag har aldrig tidigare funderat på att skaffa barn själv, kanske gör jag inte det nu heller, men fingrarna knappade sig till de sidorna hur som helst...

Det fick mig att börja tänka på närhet, kåthet och ensamhet också. Det kändes nästan lite ironiskt med tanke på att jag ändå aldrig har sex på något sätt som skulle kunna göra mig gravid. Men ensam med barnlängtan är jag ju hur som helst. Det räcker nog för att komma in på den tankebanan. Jag funderar lite på om det är avsaknaden av närhet och intimitet som i alla fall bidrar till att jag har svårt att känna kontakten med mig själv. Att känna att kropp och själ hänger ihop. När jag så började tänka på hur länge sedan det är någon fick ta i mig på riktigt visste jag inte om jag borde skratta eller gråta, så jag gjorde både och samtidigt för det blev lite obehagligt.

Grubblar åter igen på hur jag kan kombinera mitt behov av att ha stark integritet och att samtidigt kunna ha någon nära. Jag saknar Trollet och hennes vishet. Saknar hur hon såg och hörde framför allt det jag aldrig sade. Hur hon aldrig kunde hota mig. Jag saknar hennes milda spegling och stenhårda krav. Jag saknar hur trygg jag kände mig då hennes blick lugnt vilade i mina ögon.

Jag saknar att prata med någon som förstår vad jag säger. Som förstår hur ord kan måla livet som bilder. Som förstår att en grå bild kan vara det vackraste som finns och att en som skimrar kan vara blaha och ingenting att ha. Men det är få som hör orden, förstår deras värde.

Idag lyssnar jag på all musik, men tar inte in någon.
Ordet som snurrat mest är otillräcklighet.

Ett förtydligande...

För att göra tanken om avsaknaden av mig själv från mitt förra inlägg klarare...

Jag önskar att mitt varande kändes mer så här igen. Just nu ser jag mig som granitgrå och sträv.

Autopiloten på!

Den här veckan har varit en av de mest krävande veckorna i mitt "professionella" liv och ännu finns det ytterligare krav på prestation.
Jag har gråtit av trötthet,
förtvivlan,
skratt,
stress,
panik och förtvivlan.
Och då ska tilläggas att jag i vanliga fall tar till lipen relativt sällan.

Jag tror att det är en reaktion på att jag haft alldeles för mycket att tänka på ett tag. Jag tänker alltid mycket, ofta mer än jag orkar, men den senaste tiden har det varit runt det praktiska livet, "vardagen". Det är jäkligt mycket som måste gå i lås innan Novembers slut och det kväver mig. Kväver mitt känsloliv. Gör mig frånvarande, förvirrad och tydligen ledsen. Det är dock svårt att veta eftersom känslolivet tagit en paus. Slagit på autopiloten. Kanske är det nödvändigt, men jag hanterar det dåligt.

Jag tror det har med äkthet att göra.
Själslig smärta och hjärtesmärta, djupet och mörkret, sorgen bär en skönhet och ett namn. De bitarna syns i bilder och i färg och jag saknar deras närvaro. Saknar förankringen. Saknar mig.

Jag hoppas att jag då helgen och dess måsten är över och då jag fått sova i minst ett dygn är tillbaka i min boning igen. I min för tillfället otrygga själ, så jag kan få problematisera själva varandet igen.

Idag lyssnar jag på Anna Ternheim och undrar varför det aldrig går att greppa tiden.

Muntergöken Jag

Igår fick jag lite... kryp i kroppen då jag läste igenom några av mina blogginlägg. Jag kände mig otroligt mörk, faktiskt mer mörk än jag sammanlagt är. Jag började klura lite på om jag kanske skulle visa mina lite ljusare, roligare och flummigare sidor även här, jag har ju faktiskt sådana med. Men sedan tänkte jag om. Jag skulle ju skriva om livet, ärligt.
Den här sidan av mig är ju den som inte får rum, inte får något utlopp då jag umgås med mina vänner, i den där så kallade "vardagen". Den här sidan är alldeles för naken, skör och privat.
Dessutom finns det andra bloggare som sköter det där med humorn jäkligt mycket bättre än vad jag någonsin skulle förmå. Åtminstone jag skrattar högt varje dag åt andras dråpligheter, bl.a. åt "Vardagsanalys". Ett lästips för den som tröttnar på mitt mörker, eller åtminstone vill ha lite balans i sitt bloggläsande.

Dagens låttips: "Flickan och kråkan" med Sofia Karlsson.
Dagens ord: Fenomenologi

För det är sådant jag pysslar med... Lyssnar på musik och analyserar sönder texterna. Eller filosoferar mig bort, timvis över ord. Och sedan behöver jag måla för att få ur mig alla känslor, eller skriva för att få ur mig alla tankar.
Allt detta medans jag egentligen borde plugga. Eller jobba. Men jag hinner ju aldrig jobba. För jag sitter ju här just för att... plugga.

Bakutspark

Jag kom aldrig på vad det var jag behövde frigöra mig ifrån. Det kändes som att det var från mig själv, från alla snåriga, slingrande, trötta och uttröttande tankar.
Så jag lämnade allt. Lämnade alla för att åter igen ha min tid med mig själv, man ska alltid stå sin fiende närmast. Det är inte det här jag vill ha, men under nuets omständigheter kanske allt jag orkar. Det var länge sedan hjärnan rusade så fort medans själen stelnar, otakten känns ohållbar.
I min ensamhet är jag trygg. Trygg och sorgsen. Där föds skapandet och kreativiteten. Dit längtar jag ikväll.

Mitt hemliga smultronställe

Jag önskar att jag kunde lägga upp hela sagan här, ett kapitel varje dag... Jag skulle ha sisådär tusen inlägg klara. Men jag kan inte. Det går inte. Jag skulle blotta hela min själ. För inget.
Kanske skulle sagan heta "mitt hemliga smultronställe". Inte för att den fysiska platsen var en hemlighet, utan för att den emotionella platsen var det.
Jag är aldrig där längre rent fysiskt. Jag saknar det. Miljön var som manna för själen. Vatten och skog, strand och brygga, båtar, berg och rådjur. En miljö som gav mig känslan av frihet i bröstet. Människorna som fanns där accepterade mig för den jag var fastän jag inte berättade så mycket om mig själv. Deras visade respekt lärde mig hur jag kan bli trygg med andra. Man pratade inte så mycket med munnen där bland smultronen, man pratade med ögonen. Jag tänker på den slags kommunikationen varje dag och saknar den.
Känslomässigt är jag bunden till den emotionella platsen. Vissa dagar är jag bunden med kedjor runt halsen, andra med gummiband om benen. Men oftast är jag bunden med silkestrådar runt hjärtat. Hon håller trådarna i sina trygga händer och varje fingers rörelse får hjärtat att ömsom hoppa, ömsom dansa. Det är en vacker bild. Den doftar av sommar. Doften av sommar är en väldig blandning av solvarm hud, jordgubbar, kräftor, rödvin och hav.
Jag gick.
Det tog inte bort kedjor.
Tog inte bort doften av sommar.
Men mitt förnuft säger mig att en sann utilitarist skulle glädjas av beslutet!

"Jag fryser så förjordat"

Jag skrev tidigare en gång att jag inte brukar föredra att använda andras ord för att beskriva mina känslor. Det var sant, är det fortfarande, men jag tänker göra det igen.
Näst bäst på att beskriva det jag känner är min husgud och så här beskriver han mitt nu. Kära vänner, Lars Winnerbäck:

"Fru Bast hälsade på den natten, fri från alla domedagsdressyrer.Månen stod i zenit över ån. I Dionysos vinkapell satt älvorna och skåla' med satyrer.Vi hylla' vår förgängelse-demon. Det var sommar och Du skulle härifrån.Jag såg bjälken i mitt öga, men sån insikt hjälper föga när Fröja plockat ut sitt honorar. Då vill man skrika "Börja om och stanna kvar", men vem hör en sådan sliten kommentar;inga svar.Men stjärnorna föll, och älvor höll oss fånga i ett avsked under månen.Domedagsprofeter satt och grät, och orden om försoning fick sitt liv som aldrig hörts i telefonen.En kyss i Dionysos tête-à-tête; ett snedsteg av "förlåt" som jag förlät.För månen har en kraft som förnuftet aldrig haftoch aldrig får, och då går det dom det går.Sen vill jag skriva allt jag sett, så nån förstår, fast inga toner kan förklara hur jag mår.Och det blev sent, och det blev tyst, och när Bacchus hade kysst ossblev Du rädd och jag blev stel och Du sa "Allt det här är fel", men alla älvor höll oss kvaroch nu var döden uppenbarvid vårat avsked under månen.Och timmarna vi hade och som gick försvann med tanken bort i dimma.Vi vände innan Venus syntes klart,och landa' i en säng med valda ord och såg vår sista vargatimma.Satyrer vände hem från fläkt och fart. Det var lugnt och tyst, men knappast underbart.För är man trött på ensamhet har tystnad mist sin dignitet.Nu var vi två, men ensamheten smög sig på.Och den anföll med ett tal om allt jag inte kunde få och det såg Du, men du bad mig inte gå -men förstå.Det blev en sekund av enighet och en sekund av osynliga tårar.I Dionysos dissonans.En sekund var klarsynt och förstod att jag var en av tusen dårar,som hoppas harmoni och tolerans, men letar så febrilt i älvors dans.Så jag gick hem så konsekvent till mig och mina instrument; och sagan fick det slut den skulle ha.Men det var sommar då och natten blev ju bra, så det var vackert men det såg jag först idag.Och när jag vandrar ut i kväll till Dionysos vinkapell,och ser satyrer höja glasoch älvor dansa i extas;jag vinglar sakta ner till ån och sänder hälsning därifråntill en Drottning under månen."

Snipp snapp snut.
Där var sagan slut.

Kovändning

I helgen tog jag på mig mina finaste kläder och tog mig till ett gäng med mycket fina människor för en god middag och en hejdundrande fest. Allt som skulle kunnat gå fel gjorde det också och jag känner mig... Lättad!
Då jag inte längre kunde gå omkring och låtsas som att allt i livet är plant bara jag inte pratar om det så släppte allt. Jag fick visa att jag lever, visa att jag känner. Visa att djupet finns.
Jag är fortfarande såhär ett par dagar efter sliten. Sliten och trött. Men jag behöver i alla fall inte skylla på hösten. Idag kan jag skylla på den egentliga orsaken!
Dagens ord: Äkta. Det tycker jag är fint. Mycket fint!