Kanske gjorde jag fel

Kanske gjorde jag vad jag kunde.

Kanske var det rätt.

Jag undrade en gång om den som gick sönder någonsin kan bli hel.

Jag undrar än.

En endaste ledig dag

Idag är jag ledig. Den första dagen på flera veckor och allt jag vill göra är att skriva.

Jag vill skriva till Dig och förklara Allt. Kära Du.
Jag har ont och jag drar mig undan, precis så som du brukar göra. Då står jag pall, det gör inte du nu och jag orkar inte visa att jag bryr mig.

Jag vill bara vara.

Jag åkte bort några dagar för att helt komma undan dig och nu är du alldeles desperat. Du sträcker dig mot mig så långt du bara når och nu står jag i ett hörn här i min tillflyktsort. Här i mitt andningshål. Jag borde kanske känna sympati, men du gör mig bara vansinnig.

Låt mig andas.

Låt mig slicka sår.

Hur mycket luft och sårslickande har inte du fått utrymme till?

En endaste ledig dag. Låt mig få ledigt även från Dig.

Jag undrar när min omgivning skall lära sig att bara ge mig en öm kram, att bara smeka mig medhårs då jag ligger ner och sparkar mig trött.

Gnäll

Jag vet inte hur ni gör för att finna balans. Jag vet inte om ni tycker att det är svårt.

För mig är det livets gåta tror jag. Nyckeln. Till vad vet jag inte riktigt, därför kanske sökandet efter balansen bara är rent av korkat. Men jag vill ha det stadigt under fötterna. Känna att marken håller.

Jag Jobbar mer än jag pluggar. Det känns bra, för det är roligt, men jag blir trött. Ergo, inte balans. Det jobbar jag på att jämna ut. Det går sådär, nästa termin funderar jag på att tacka ja till det där heltidsarbetet jag blivit erbjuden. Kemikalierna i min kropp ger mig mer energi än jag kan göra av med, så på kvällen får jag tillsätta ytterligare lite mer ämnen för att kunna varva ner och sedan, eventuellt kunna sova. Det är inte heller balans. Läkaren jobbar på att jämna ut det hela. Det går också sådär. Fler mediciner, högre doser blir oftast svaret, men han är duktig och han lyssnar. Jag får vara människa i mötet med honom, en människa som är experten på och och med tolkningsföreträdet över mitt liv.

Jag rider högt på vågorna, surfar över och erövrar världen. Det skulle vara mycket roligare att göra det om jag slapp veta att kraschen alltid är nästa steg.

Tugga, svälj.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kronisk_sjukdom

Ett annat exempel är bipolär sjukdom.

På Ted Gärdestadsgalan 2005 sjöng Helen Sjöholm och Freddie Wadling "i den stora sorgens famn", det var vackert det. Klippet finns på youtube för den som undrar om det verkligen kan stämma, eller för den som vet att det stämmer.

Ibland går jag ut i skogen för att skrika rakt ut. För att se om lungorna håller.

Det gör de varje gång.

Jag är så stark. Så skör.

Alltid kommer det att vara så.

Falla Mjukt

Det är en av de här dagarna. Jag håller persiennen nere i mitt nya hem, ligger kvar i sängen med datorn som enda sällskap. Spotify och de välbekanta låtarna. Rösterna som skär i min själ, då de samtidigt vaggar mig trygg.

Det är tårarna som inte vill komma, de som bränner mina ögonlock, ögonlocken som jag önskar fick förbli stängda. Det är vemodet och det är fallet som kommer av att inte orka hålla kvar i halmstrået.

Det är hösten.

Det är tankarna om hur jag kan vara så uppskattad i mitt jobb, där jag är ett stöd för människor som lever i tras. Själv lever jag med en sjukdom, som hela mitt liv kommer att leverera tras.

Det är dagarna som dessa, då jag "jobbar hemifrån". Det finns ibland en önskan att de såg mig dessa dagar, liggandes under täcket, svettandes, inlindad i ett lakan som påminner om bältesläggningar från förr. En ångest som fortfarande når mig, där svaret ibland, fortfarande stavas stesolid.

Jag faller. Jag vill dö. Jag vill samtidigt helst bara kunna andas.

Jag tar mitt vita lilla piller, låter hjärnan ombäddas av bomull och låter mig sova. Sover bort ångest och skam.

Om ett par timmar kommer jag att vakna igen. Vakna och längta tills fästmön kommer hem från jobbet. Fredagsmys med samtal, god mat och film.

Varm hud och fina ord.

http://www.youtube.com/watch?v=g81NXjYmmHM