Det är en av de här dagarna. Jag håller persiennen nere i mitt nya hem, ligger kvar i sängen med datorn som enda sällskap. Spotify och de välbekanta låtarna. Rösterna som skär i min själ, då de samtidigt vaggar mig trygg.
Det är tårarna som inte vill komma, de som bränner mina ögonlock, ögonlocken som jag önskar fick förbli stängda. Det är vemodet och det är fallet som kommer av att inte orka hålla kvar i halmstrået.
Det är hösten.
Det är tankarna om hur jag kan vara så uppskattad i mitt jobb, där jag är ett stöd för människor som lever i tras. Själv lever jag med en sjukdom, som hela mitt liv kommer att leverera tras.
Det är dagarna som dessa, då jag "jobbar hemifrån". Det finns ibland en önskan att de såg mig dessa dagar, liggandes under täcket, svettandes, inlindad i ett lakan som påminner om bältesläggningar från förr. En ångest som fortfarande når mig, där svaret ibland, fortfarande stavas stesolid.
Jag faller. Jag vill dö. Jag vill samtidigt helst bara kunna andas.
Jag tar mitt vita lilla piller, låter hjärnan ombäddas av bomull och låter mig sova. Sover bort ångest och skam.
Om ett par timmar kommer jag att vakna igen. Vakna och längta tills fästmön kommer hem från jobbet. Fredagsmys med samtal, god mat och film.
Varm hud och fina ord.
http://www.youtube.com/watch?v=g81NXjYmmHM
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar