Jag undrar när min omgivning skall lära sig att bara ge mig en öm kram, att bara smeka mig medhårs då jag ligger ner och sparkar mig trött.

Gnäll

Jag vet inte hur ni gör för att finna balans. Jag vet inte om ni tycker att det är svårt.

För mig är det livets gåta tror jag. Nyckeln. Till vad vet jag inte riktigt, därför kanske sökandet efter balansen bara är rent av korkat. Men jag vill ha det stadigt under fötterna. Känna att marken håller.

Jag Jobbar mer än jag pluggar. Det känns bra, för det är roligt, men jag blir trött. Ergo, inte balans. Det jobbar jag på att jämna ut. Det går sådär, nästa termin funderar jag på att tacka ja till det där heltidsarbetet jag blivit erbjuden. Kemikalierna i min kropp ger mig mer energi än jag kan göra av med, så på kvällen får jag tillsätta ytterligare lite mer ämnen för att kunna varva ner och sedan, eventuellt kunna sova. Det är inte heller balans. Läkaren jobbar på att jämna ut det hela. Det går också sådär. Fler mediciner, högre doser blir oftast svaret, men han är duktig och han lyssnar. Jag får vara människa i mötet med honom, en människa som är experten på och och med tolkningsföreträdet över mitt liv.

Jag rider högt på vågorna, surfar över och erövrar världen. Det skulle vara mycket roligare att göra det om jag slapp veta att kraschen alltid är nästa steg.

Tugga, svälj.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kronisk_sjukdom

Ett annat exempel är bipolär sjukdom.

På Ted Gärdestadsgalan 2005 sjöng Helen Sjöholm och Freddie Wadling "i den stora sorgens famn", det var vackert det. Klippet finns på youtube för den som undrar om det verkligen kan stämma, eller för den som vet att det stämmer.

Ibland går jag ut i skogen för att skrika rakt ut. För att se om lungorna håller.

Det gör de varje gång.

Jag är så stark. Så skör.

Alltid kommer det att vara så.